to top

Här står jag gravid och livrädd.

Här står jag gravid och livrädd. ”Nu finns det ingen väg ut”

Hej alla fina. Det här inlägget får ni inte uppfatta negativt eller deppigt. Det är bara lite tankar som faktiskt inte känns så jobbiga som jag kanske får dom att låta. Men dom är där och jag vill dela med mig.

Nu sitter jag på bussen, vi åker igenom hela svinninge för att plocka upp mindre barn påväg till skolan, men även äldre vuxna som ska ta sig till sina jobb. Här sitter jag och kollar ut genom fönstret och funderar på livet. Eller snarare mitt liv. Vad har jag gjort och vad har jag inte gjort? I slutändan så är jag väldigt nöjd med vad jag har åstadkommit under mina 23 år på den här jorden. Jag har verkligen trott på mina drömmar och kämpat för dom. Ingenting har hindrat mig från att ta mig dit jag vill. Det har inte varit lätt och jag är inte alltid lycklig. Men det har varit värt det och jag känner lycka oftare än någonsin.

Sen börjar jag tänka på vad jag har gett mig in på. Att jag har gjort ett aktivt val att få barn, att alltid ha någon som ska gå före mig. Min sons behov kommer alltid vara viktigare än mina. Jag känner så hög press på att bli en bra mamma och ge min son en bra uppväxt. Hur ska jag veta om jag gör rätt eller inte? Hur ska jag räcka till både honom och mig själv?

Visst att jag har uppnått mycket i mitt liv, men att få en annan människa under sina vingar är på en helt ny nivå.

När jag modellade så kunde jag bara lägga av och åka hem om det gick åt helvete. När vi köpte tomten för att bygga hus så kunde vi bara sälja huset om det blev tokigt. När jag började jobba på min självkänsla så kunde det inte bli värre än vad det var. Men nu, nu finns det inget ”bara åka hem” eller ”bara sälja”. Nu är det föralltid och det finns ingen genväg eller väg ur från det ansvaret som jag har tagit på mig. Det skrämmer mig. Kommer jag klara detta? Vad gör man om man måste hitta en utväg? Eller om man bara inte är den mamman man önskat?

Han kommer ju för alltid vara min son och jag kommer att leva 100% tillgänglig för honom resten av mitt liv. Det här är en resa som jag längtar efter, jag är så nöjd med att mitt liv kommer att ändras på de sättet som det kommer att göra. Jag är redo, när han kommer till den här världen på riktigt så kommer jag att stå där redo, redo att ge honom allt jag kan.

Hormontrollet är här

Ni är inte förvånade över att jag får sitta här åter igen och skämmas? Ne jag är iaf inte förvånad. Det är jag som inte kan behärska mig eller bete mig civiliserat. Jag kan inte kontrollera dessa utbrott. Det kan vara pga stora händelser eller små. Det kan komma pga ingenting. När ilskan väl är här så är det som att den tar över min kropp, det är inte jag som styr min kropp längre, det är ilskan som helt har tagit över. Det går över lika fort som det kom. Däremot så ligger ångesten kvar, ånger över vad jag har gjort.

Denna gången smällde jag igen vår låda med glas i, vilket ledde till att glasen gick sönder. Kopparna fick jag i 18års present av min släkt på mammas sida (superfina koppar). Sedan mina kosta Boda glas som helt klart var mina favoriter. Ja jag ångrar mig. Allt detta för att Jimmy tryckte på en punkt som var känslig och triggande. Det är absolut inte Jimmys fel alls men vi får inte glömma hur tufft en gravid kvinna har det med all förändring i kroppen. Hormonerna kan ta över och när man då trycker på olika knappar så kommer en bomb till slut explodera.

Jag skäms och måste helt klart jobba på mina utbrott. Förhoppningsvis så lugnar det sig med hormonerna snart och jag kan få känna mig som mig själv igen.

Kram

Svullna vader

Hej igen alla kära läsare!

Det är så att mina vader/smalben har fått ta väldigt mycket. 24/7 känner jag mig uppsvullen, precis som man kan göra på ett flygplan, eller som när man har en tight tofs runt handleden.

Det är sjukt jobbigt! Ibland kan jag inte stå upp över 30min utan att det ska göra väldigt ont. Känns som blodstopp. Jag vet att man kan ha stödstrumpor, men hatar det och känner inte riktigt att det hjälper. Dricka mycket vatten är ju också bra, det försöker jag verkligen att göra.

Någon annan som fått likadant? Vad gjorde ni och hur länge höll det i sig? Jag vet inte om ni ser så mycket på bilden, men det känns, tro mig.

Kram

Godmorgon världen

Nu är det vecka 24 för oss, eller vi gick in i vecka 24 i måndags. Känns faktiskt helt sjukt att nästan 60% av graviditeten har gått. Det betyder att det är 40% to go!

Den senaste veckan så har jag somnat gott men vaknat av att lillkillen har sparkat så mycket och hårt att jag vaknat. Det är såklart supermysigt och man ska inte klaga på att få vakna till tecken på att han lever där inne. Men jag måste vara ärlig och säga att det är ganska jobbigt. Dels för att jag vaknar men sen också att han fortsätter att sparka ett tag så att jag inte kan somna om.. antar att jag inte ska klaga igen vara glad över att pojken lever och rör sig där inne.

Haha ser ni på bilderna på magen att den formar sig konstigt när man ligger på sidan? 😂 det är som om hela han glider ner mot madrassen.

Just nu i denna skrivandes stund så vaknade han till och sparkar för fullt där inne. Sparkarna är så tydliga just nu. Man kan både känna och se dem från utsidan, vilket är väldigt ballt. Men känns som om jag har en Alien i mig, vilken kan vara en obehaglig känsla om man tänker på det. Haha. Nu ska jag gå upp och ge oss mat, vi båda är nog väldigt hungriga.

22 hela veckor

Nu har det gått 22 hela veckor och vi har gått in i vecka 23. Det känns faktiskt ganska sjukt om jag ska vara ärlig.

Jag vet att jag säger att det känns mer och mer verkligt varje vecka, det är verkligen så det är. Jag ska bli mamma.

Jag har faktiskt mått bra den senaste veckan, inte alls mycket att klaga på. Fortfarande inga cravings alls. Jag kämpar verkligen aktivt hela tiden för att försöka ge mig själv en craving. Haha. Kanske är det som gör att det inte kommer också, man ska nog bara låta det vara.

Den här helgen har gått väldigt fort. Vi har fått massa vettiga saker gjort. Skulle dock önska att JiMmy kunde ge mig mer uppmärksamhet och tid, jag känner verkligen att jag behöver det extra mycket nu. Det är som om jag behöver tryggheten att han finns där för mig och har tid med mig. Även fast jag egentligen vet att jag har honom där. Jag vet inte. Jimmys bror har ju bott hos oss i 5 veckor nu, så det har inte varit vi själva något alls på den tiden. Jag antar att det bara är att bita ihop och inse att läget är som det är, Jimmy anstränger sig och bygger på huset hela tiden och det är ju bra.

Kram!

Sanningen om mina läppar

Hej alla läsare.

Oftast så älskar jag alla runt mig, vilket jag gör nu också. Men det finns en sak som jag blir fundersam över.

Jag har fått så sjukt mycket kommentarer om mina läppar både irl och på nätet.

Jag får höra ”herregud vad har du gjort med läpparna” ”du vet att man inte får förstora läpparna under en graviditet” ” Ellinor dina läppar!” Ja ni fattar, mina läppar hit och mina läppar dit… jag är så trött på dom kommentarerna.

Nej jag har inte gjort mina läppar. Det jag har gjort tidigare har gått ut nu. Nej jag putar inte extra med dom (haha mer än vad jag alltid har gjort 😉 ). Nej jag har inte gjort något ingrepp alls.

Sanningen är att jag är gravid. Woow, det visste ni inte va? Det är så att när man är gravid så kan kroppen samla på sig vätska så att man blir svullen på olika ställen på kroppen. Min kropp har samlat vätska vid mina läppar verkar det som. De är väldigt stora och fylliga, speciellt på morgonen.

Har ni någon gång hört att gravida kvinnor känner sig svullna i ansiktet? Japp, det är precis vad jag är och mina läppar tillhör mitt ansikte.

Så nu har vi rett ut det. Att mina läppar är större är såklart inget jag är ledsen över, men jag är trött på att folk ska ta för givet att det är för att jag skulle vara så dum och spruta i fillers i dom när jag är gravid.

Hoppas ni får en bra dag, jag har fått mitt sagt 😌 här får ni några bilder så ni ser vad jag talar om. Kram!

Spyr pga stress?

Godmorgon alla!

Hoppas er morgon har börjat bra. Själv har jag sovit dåligt inatt, mått sjukt illa. Gårdagen blev inte riktigt som jag hade planerat. På bussen påväg hem från jobbet började jag spy igen. Mådde super illa. Det bara kommer, kan inte hejda det.

Jag har ju inte spytt alls tidigare, allt bara kom för en vecka sedan. Utan förvarning. När jag bad er om hjälp på instagram så fick jag många svar att det kunde bero på stress. Vilket jag inte kommer att neka. Mitt liv består av ett heltidsjobb, med massa att göra samt mina sociala kanaler som även det är ett heltidsjobb. På det så bygger vi hus, vilket kräver mycket energi.

Jag lever med en sambo som aldrig kan ta det lugnt. Som igår när jag låg inne och försökte sova och inte spy så satt han och hans två kompisar utanför fönstret och badade bubbelkopp och vännerna lämnade vid 22.30. Jag har inget emot att han gör saker och jag vill inte heller bry mig om det är folk här eller inte. Men nu när jag börjat må dåligt så måste jag nog börja bry mig, både jag och Jimmy måste börja prioritera mitt välmående för att även prioritera vår sons välmående. Jag tror att det även kan vara såna saker som ligger och stressar mig. Alltså att varken jag eller Jimmy aldrig får en lugn stund på riktigt. Jag ljuger ju om jag säger att jag inte alls blir stressad av att Jimmy far runt och donar 24/7. Att vi konstant har gäster och att han inte kan sitta still mer än 1minut (bokstavligen). Vi lever ihop så det är inte konstigt om även hans livstil påverkar/stressar mig. Jag har svårt att stressa ner om han springer omkring.

Vi får helt enkelt försöka komma överens om något så att jag kan varva ner och känna lugn på riktigt. Just nu är allt lite väl mycket. Det viktigaste är att vår son mår bra där inne. Sedan är prio att jag ska må bra, så att jag slipper spy hela tiden.

Måste man bli mogen för att man ska bli mamma?

jag har funderat så mycket på om jag är redo för att bli mamma, om jag är tillräckligt mogen och vuxen för att bli mamma. Jag känner ibland att jag måste vara helt perfekt och felfri för att bli en bra mamma. Det stämmer inte. Jag vet att det inte är så det fungerar. Det är mänskligt att göra fel och inte vara perfekt.

Ju mer jag har tänkt på det här, ju mer har jag kommit fram till. Jag ljuger om jag skriver att jag inte är livrädd, för det är jag.

MEN jag har kommit fram till att man inte alls behöver ändra på sig, bli mer vuxen och man behöver absolut inte vara felfri för att bli en bra mamma. Det jag tycker är en nödvändig förändring (iaf för mig) är att ta fler vuxna beslut. Tex, inte supa sig full på jul, kanske ska ta tag i den där tvätten nu ist för nästa vecka, jag kan inte säga upp mig impulsivt för att jag bråkade med chefen.

Ja ni förstår nog vad jag menar. Man måste helt enkelt tänka en gång extra.

Det är ingen hemlighet att du ”aldrig” kommer kunna sätta dig själv först igen, det lilla livet ska alltid prioriteras och det tror jag räcker för att bli en bra mamma. Fel kommer jag att göra, så det är ingen idé att haka upp sig för mycket på det. Mognaden kommer med ansvaret, om man ens vet när man är mogen, man kanske aldrig blir 100% mogen. Om inte annat så vet jag inte när jag är det eller vem det är som avgör det.

Jag ska försöka att inte tänka så mycket på om jag ska bli en bra mamma eller inte. Tanken på att bli en dålig mamma skrämmer mig. Den får mig att må dåligt.

Love

Utvalda artiklar om vårt avslöjande

Här har jag samlat de stora artiklarna om att jag och Jimmy ska bli föräldrar. Hur kul? Jag blir så glad att det är så många stora tidningar som har valt att skriva om det. Vi har fått så mycket stöd och kärlek får massvis med olika håll!

Då kanske ni undrar hur det känns att läsa om sig själv i tidningen?
Joo det känns såklart väldig konstigt, overkligt. Men väldigt kul. Jag har varit väldigt poppis bland både Expressen och Aftonbladet sen jag var med i Top model, de lyfter ofta ämnen som jag tar upp men även lyfter mina åsikter. Det uppskattar jag så mycket ! Jag har aldrig varit med om att någon av dem har skrivit något som varit elakt eller dåligt för mig.

 

Expressen – Läs artikeln HÄR

 

AFTONBLADDET- Läs artikeln HÄR

 

HÄNT – Läs artikeln HÄR

Vecka 14 är kommen

Godmorgon!
Igår gick vi in i vecka 14, alltså 13 hela veckor och börjar gå in på på första dagarna av vecka 14. Hela vecka 13 var jag lite extra trött, mådde fortfarande illa men inte alls så farligt. Huvudvärk är något som börjar smyga sig på oftare nu. Jag är inte alls van med att ha huvudvärk då jag aldrig brukar ha det annars.

Jag tror att denna vecka kommer att gå fort. På fredag har vi kickoff med jobbet och fedagen efter det så åker vi till NYC i en vecka. Det blir andra gången vi åker till USA detta året, vilket är svinkul.
Jag längtar till att få komma bort från vardagen och hitta inspiration och energi från andra länder.

Kram!