to top

OM sanningen ska fram – sociala medier.

Det är så många gånger som jag ligger hemma och känner mig ofärdig, jag känner mig tom och vill ha mer. Jag kan grubbla i flera timmar, fram och tillbaka. Samtidigt som tankarna snurrar i huvudet så har jag ett lätt tryck på mitt bröst och inget känns helt plötsligt rätt. Jag känner mig otillräcklig. Allt känns jobbigt.

Ända sen jag var liten så har allt handlat om utseendet i mitt liv.
Redan när jag var 4år så fick jag min psoriasis. Prickar över hela min kropp. Jag hatade dom. Jag var annorlunda. Mitt liv handlade mestadels om att dölja min sjukdom, hata mig själv och fråga min mamma om jag är värd lika mycket som alla andra. Barnen i skolan mobbade mig varje dag och sa klart och tydligt att jag var äcklig och ingen ville röra mig. Allt pga mitt utseende. Mitt utseende (psoriasis) tog kål på mig som 6åring.

När jag var lite äldre så handlade det om att ropa på hjälp. Jag svälte mig själv, jag ville se mitt utseende lida, jag ville bli smalare, jag dög inte som jag var. Allt pga att mitt utseende var något jag absolut inte tålde att se. Det ända jag såg i spegeln var en prickig ful tjej som inte såg ut som alla andra. En tjej som aldrig skulle bli älskad för den hon var. Jag fick höra att jag var äcklig och ful så jag tänkte att lösningen på mitt utseende skulle vara om jag svälte mig själv. Så jag slutade äta. Blev riktigt sjuk. Fick inte gå i skolan på 1 år.

När jag blev tonåring och fick mig en liiite bättre självkänsla eftersom att jag överlevt mina ätstörningar. Jag trodde att jag var redo att göra allt för min dröm – bli modell. Modell, det var så jag kunde bli bekräftad. Det var då jag kände att jag var vacker PRECIS som jag var. Iaf vad jag trodde. En bransch och ett liv som åter igen handlar om mitt utseende. Jag trodde att vardagen för en modell handlade om att man skulle få bekräftelse och komplimanger för hur man såg ut. Jag hade fel. Som modell (iaf mina upplevelser) får du jämt höra vad som är fel med dig och vad du ska göra för att bli vackrare. Allt handlade om att alltid bli snyggare och vackrare. Du stod på rad med andra tjejer och högt blev bedömd för ditt utseende. Jag fick några bra jobb, men jag dög sällan som jag var.

Jag lämnade modellandet bakom mig. Lika väll som jag blev frisk från mina ätstörningar och kom ut starkare än någonsin, likaså blev jag frisk från drömmen om att bli modell och kände mig starkare än någonsin. Jag lärde mig att få bekräftelse från min omgivning men den här gången var det inte för mitt utseende utan mitt mod för att vara en förebild och gå emot saker som fått mig att må dåligt innan. Allt handlade om mig, den jag faktiskt var. Mina jobbiga upplevelser i livet försökte jag vända till något positivt genom att dela med mig med allt till mina följare och läsare. Nu skulle jag må bra, nu skulle jag känna att jag duger som jag är. Trodde jag.

Jag började satsa hårt på mina sociala kanaler. Det var på nätet jag hördes, det var där mina upplevelser och åsikter kunde spridas och nå ut och hjälpa många fler än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag fick en mening med mitt liv, jag vände allt som var jobbigt i mitt liv till något positivt, genom att ni blev hjälpta av mina historier. Jag mådde bra av det. Ni fick mig att må bra. Samtidigt som jag hjälpte er så var det som terapi för mig, det var mitt sätt att få allt ur mig och mitt huvud. Jag kände mig sedd och älskad för precis den jag var.

Jag trodde att det skulle vara så att allt skulle vara frid och fröjd inom mig. Det var det inte. Sociala medier är inte bara en plattform där man kan uttrycka sig och nå ut till många människor. Det är en och har blivit en plattform där vi öppet ger oss rätten att jämföra oss med andra. Jag ger mig själv rätten att klanka ner på mig själv, och det är enkelt att göra det.  Jag känner en press att ständigt vara perfekt, framgångsrik och lycklig. Det är en ständig press. Så är det iaf för mig och i slutändan kan jag bara tala för mig själv, men jag tror inte att jag är ensam om att känna detta.

Vi är helt omringade av likes och följare, vi stirrar oss blinda på det. Det blir så betydelsefullt i vårt liv att vi skulle göra allt för att få det, vi vill alltid ha mer. Vi får inte nog. Det är som en drog. Man tar inte heroin en gång och sedan är man nöjd, nej man vill ha mer, man behöver det för att må bra, hjärnan lurar oss och vi går på det. Precis så är det med likes, följare och bekräftelse. Vi nöjer oss inte med 1.000 likes, nej då vill vi ha 2.000 likes och så fortsätter det. Det räcker inte att få 1 kommentar om att man är snygg, man vill ha mer. Mer mer MER. Vi behöver likes och följare för att visa att vi duger som vi är. Vi behöver en enorm bekräftelse på sociala medier för att känna oss sedda, för att känna att vi har lyckats och är bra människor. Ju fler följare- ju fler vänner och jobb. Jag vet att många kända människor får lättare vänner, fler är intresserade av att vara din vän. Det gäller inte bara ”okända” människor utan även de som redan är kända. De som är kända vill hänga med folk som är kändare än dom. Det är också som en bekräftelse. Tro mig, det är så när du kommer till denna bransch och vänner inom den. Allt är som en uppblåst låtsasvärld där alla ska bevisa att dem är värda något. Eller iaf leta bekräftelsen så att man kan känna sig värd något.

Jag känner en press att konstant vara snygg. Jag känner en kroppshets som är starkare än någon annan jag stött på tidigare i mitt liv. Nu är det jag som klankar ner på mitt eget utseende och jag är tillbaka på ruta ett. Jag mår inte bra av den delen av sociala medier. Det får mig att ligga hemma på kvällarna med ett tryck på mitt bröst och tankar som säger att jag inte duger, att jag inte är omtyckt.
Jag kollar på andra influencer och ser hur snygga dem är, hur mycket likes dem får. Jag jämför mig med dom. Vilket alltid resulterar i ångest och en känsla av tomhet. Att jag aldrig kan vara stolt över MIG. Mitt liv har den senaste tiden gått ut på att bli bättre. Men jag vet inte hur eller varför jag behöver det. Jag är rädd att bli bortglömd. Jag är rädd att misslyckas.

Jag ser varje dag hur influencers mår dåligt, vi liksom lurar oss själva. Vad är det egentligen vi strävar efter och varför? Många kanske vet det och en gång i tiden så visste jag det. Nu gör jag inte det längre. Jag är vilsen. Eller kanske jag bara har för höga krav?

ellinorbjurstrom

  • Linnea

    Alltså tack för att du skriver om sådant här, verkligen tack. Är själv inte influenser, men är en tjej som aldrig har känt sig tillräcklig. Det du skriver berörde mig verkligen, seriöst ögonen vattnades. Så tack för att du pratar om det

    mars 20, 2018 at 9:49 e m Svara

Leave a Comment