VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Pressen att vara lycklig som nybliven förälder

Vi alla vet att det lyckligaste i livet är att bli förälder, det är iaf något som jag har fått lära mig när jag var liten.

”Den sekunden jag får se mitt barn för första gången så förstår jag meningen med livet”. Det är något annat jag har fått lära mig sen jag var liten.

Sen har jag fått lära mig att ”Du älskar ditt barn villkorslöst sen dag ett”.

Då är den stora frågan, stämmer detta? Är man en dålig, känslokall mamma om man inte känner allt det här?

Jag känner så hög press att allt som jag nämnt innan ska vara precis så, att jag måste känna just så den dagen jag blev mamma. Sanningen är att jag inte direkt kände något av det ovan.

Jag är otroligt lycklig över att jag har fått bli mamma. Det är en magisk, underlig känsla. Det är nog den lyckligaste dagen i mitt liv, men även den mest omtumlande dagen i mitt liv. Det är så mycket känslor så jag vet inte vart jag har dom. Jag är såklart glad över att ha barn, men det är inte så att det slutar där. ..Och sen levde dom lyckliga i alla sina dar .. ne något sånt sagoslut är det inte. Det är så mycket mer känslor än bara lycka. Som tex rädsla, orohet, trötthet och känner sig otillräcklig. Så har det varit för mig. De känslor får man inte trycka bort och tro att allt ska vara ett sagoslut. Även fast det är otroligt mycket lycka i att få barn.

”När jag ser mitt barn för första gången så förstår jag meningen med livet”

Nja inte riktigt. Aaron är den största delen i mitt liv och jag är så glad över att ha honom här hos mig. Men meningen med livet är väldigt stort, större än ”enbart” ett barn. Jag trodde att en uppenbarelse skulle komma när jag fick barn, men ne, jag väntar fortfarande. Däremot så har Aaron kommit in i mitt liv och visat mig så otroligt mycket kärlek och gett mina dagar mening. Han har kommit in i mitt liv och gett mig glädje och en ljus framtid. Det är jag honom evigt tacksam för.

”Du älskar ditt barn villkorslöst sen dag ett”

Ja det kan jag hålla med om. Så mycket kärlek som man kan ha för en sån liten varelse borde vara omöjligt.

Sen när jag tänker på det så kommer andra tankar. Hur kan man älska någon som man inte känner? För jag känner ju inte Aaron som person, om ni förstår vad jag menar. Sen när jag ställer mig själv frågan, varför älskar du Aaron? Då har jag inte något mer svar än att det är för att han är min son.

Är inte det lite konstigt? Hur vi fungerar?


Annons

Kommentarer


  1. Malin 2 oktober, 2018 on 17:09 Svara

    Så skönt att det fins någon som inte bara glorifierar barnafödandet. Självklart älskar du din son. Men det är så skönt när någon ärligt och öppet skriver vad de känner utan att linda in det i rosa moln. Att ha ett barn är inte en dans på rosor. Jag har en bonosson som bor hos oss på heltid sen 7.5 år tillbaka. Men det finns stunder som inte alltid är ”perfekta” och det uppskattar jag med dig. Din ärlighet. Puss på dig.❤💕

  2. Michaela 2 oktober, 2018 on 17:25 Svara

    Skönt med så mycket ärlig-och öppenhet! Speciellt det här med att ”älska barnet från första stund”, ärligt talat så tror jag att de flesta känner lättnad över att förlossningen är över, man är chockad, trött och omtumlad. Kärleken växer fram senare med tiden och det är helt okej! Borde inte vara tabu att känna så :) Vi mammor sätter för mycket press på oss själva!

  3. Maria 2 oktober, 2018 on 19:09 Svara

    Du har all tid i världen att lära känna och utvecklas med din son. Ta en dag i taget. Försök att inte stressa. Känslor kommer och går och utvecklas med tiden. All lycka till er och lilla bebben. Kram.

  4. Ida 2 oktober, 2018 on 21:02 Svara

    Att föda barn kan vara som att bli kär! Känslorna finns där men det tar tid att lära känna varandra och med tiden växer kärleken sig bara större och djupare.

    Jag kände ögonblicklig kärlek när min son föddes, glömde allt runtomkring och bara grät. Förvånat sa jag gråtande till min kille ”jag älskar honom så mycket redan”

    Men därefter så har det bara växt och fått ett djup jag aldrig kunde ana. Sju månader senare är jag fortfarande omtumlad och häpen över hur mycket man är beredd att slita för sitt barn.

    Man kan vara så lycklig men olycklig samtidigt på något vis.

  5. A 4 oktober, 2018 on 21:25 Svara

    För mig var de där omtumlande känslorna starkare än kärleken de där första dagarna. Jag kan inte heller säga att jag älskade min dotter från första sekunden eller ens första dagarna, jag var mest i chock. Däremot kände jag väldigt starkt att jag skulle göra precis vad som helst för att få henne att överleva och skydda henne från faror och att hon var min, det var som instinktivt. Men jag skulle inte jämföra det med kärlek. Kärleken kom mer smygandes. Den växte fram ur den där beskyddarkänslan, nästan utan att jag märkte det. Efter den där första tiden när jag kände mig mer trygg i känslan av att hon kommer överleva, att jag får ha henne kvar, så blev känslan av kärlek mycket starkare. Nu är hon 1,5 år och kärleken till henne blir djupare och djupare för varje dag. Känner varje dag att nu går det inte att älska någon mer än jag älskar henne, det är så starkt att det är överväldigande och nästan gör ont, men ändå känner jag också varje dag att kärleken till henne växer ännu mer. Så jag skulle säga att det är viktigt att veta att det är många som inte älskar sina barn direkt, och att kärleken kommer med tiden. Det man kanske behöver vara uppmärksam på om man känner negativa känslor mot sitt barn, så att man får hjälp i tid.

  6. Julia 6 oktober, 2018 on 23:52 Svara

    Så bra skrivet! Det är så otroligt med blandade känslor som kommer med att få barn. Min dotter är nu 5 veckor och efter en jobbig förlossning var jag nog chockad och helt utmattad både psykiskt och fysiskt. Man känner så mycket på en gång tiden efteråt, lycka, utmattning, trötthet, fysisk smärta. Jag har nog gråtit ett flertal gånger under dessa veckor, tårar av glädje, trötthet och smärta.

  7. Joel A 7 oktober, 2018 on 13:09 Svara

    Jag upplever inte att föräldraskapet alls är glorifierat med rosa glimmer. Tycker människor runt omkring mest lyfter fram det som är jobbigt och bekymmersamt med föräldraskapet. Min uppfattning tycks skilja sig från övriga i forumet. Vet inte riktigt varför…

  8. C 8 oktober, 2018 on 18:37 Svara

    Gud såååå bra skrivet. Känner igen mig så mkt i allt. Men folk verkar inte våga prata om det och jag kan inte säga mer än ett stort tack. Man känner sig så ensam å svag samt skam i detta. Det är som att man är i en berg å dalbana i känslor. Men man hjälper bara varandra genom att våga vara öppen å stötta varandra. Du är grym💞🙌😊kramar

  9. Mikaela 8 oktober, 2018 on 21:43 Svara

    När våran dotter kom till världen för tre år sedan. Så hade alla sagt de där med kärlek vid första ögonkastet, allt kommer vara så fantastiskt osv osv.

    Men när hon kom till världen kände jag egentligen bara mig fast, ångestfylld och som jag var på helt fel plats. Så kände jag ett längre tag. Försökte mig på att amma, tvingade mig själv att försöka i 5 månader. Men hade ångest inför varje gång, för de var bara på mig allt hängde. Först ett år senare vågade jag erkänna att de va så här jag kände första tiden. Efter att jag slutade amma och kände inte den pressen mer, så började mina känslor för dottern komma. Mer och mer. Jag började förstå vad alla hade pratat om där innan man blev mamma. Men för mig tog de över 5 månader att nå dit.

    Hon och hennes bror är verkligen de bästa i livet och jag hoppas jag kommer kunna lära dom acceptera, glömma och förlåt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna