to top

Hormonerna tar över

Hormonerna tar över mitt psyke.

Hej alla fina läsare. Jag är så glad och tacksam över att ni tar er tid och läsa och kommentera min blogg. Det blir så kul när ni är engagerade och delar med er av era tankar och frågor.

Idag tänkte jag öppet berätta för er att jag har sjukt svårt att hantera alla hormoner som jag har fått i samband med min graviditet.

Jag har ju alltid hört att man blir mer känslig och annorlunda pga hormonerna, men på något sätt så har jag aldrig funderat över det. Jag var med andra ord inte alls förberedd på att det skulle kännas så här.

Jag kan verkligen börja gråta och känna mig deprimerad från ingenstans. Då menar jag riktigt ledsen och nere, inte bara en liten pust på 3 sekunder. Jag kan bli arg som aldrig förr på saker som jag i vanliga fall inte skulle bry mig om. Som tex. När jag kastade min telefon i vår nya bänkskiva. Eller som att jag blev arg på Jimmy för att vi va tunga att ändra i våra dagsplaner, så jag smällde i toalettdörren så att hela dörren flög av.

Det är inte likt mig, jag är inte en sån människa som tar sönder saker i ilska. Jag är ingen som blir arg för att planerna måste ändras. Jag är en glad tjej som oftast kan hålla alla mina känslor i styr. Men nu när hormonerna är på besök så kan jag verkligen inte behärska mig. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte bete mig på något annat sätt än vad hormonerna vill att jag ska.

Det här tar hårt på mig och Jimmy, då det tyvärr oftast är min stackars sambo som får ta emot dessa raseri. Jag skäms över mitt beteende alltså, riktigt mycket. Jag känner mig inte som mig själv och att dessa hormoner har tagit över min kropp. Den riktiga Ellinor sitter inlåst här inne och desperat skriker på hjälp.

Är det någon utav er som har några tips eller som kände/känner likadant? Jag känner mig ensammast i världen om att bli så här hemsk när jag är gravid.

Kram!

ellinorbjurstrom

  • Veronica

    Hejsan! Jag har en psykolog linje för blivande mammor, nyblivna mammor eller bara kvinner i alla åldrar.Där kan man prata om ALLT!!!självklart är det tystnadsplikt.det går att ha samtal via Skype eller tfn! Vem jag är!? En mamma som sysslar med psykologi.som själv haft depression både före och efter barnet….låter detta intressant kontakta mig på [email protected]

    mars 12, 2018 at 2:19 e m Svara
  • Victoria

    Nej du är inte ensam haha. Är gravid i vecka 14 nu men på alla hjärtans dag började jag gråta hysteriskt för att min sambo köpte vanligt plockgodis istället för hjärtformat godis som ingen av oss egentligen tycker om.

    mars 12, 2018 at 2:59 e m Svara
  • Marcus Sjödahl

    Jag orkar inte läsa ditt gnäll. Du HAR ju en riktig karl för fan som älskar dig, du har ellen och massa som älskar dig och hjälper dig. Begriper du inte fruntimmer hur bra du har det? Hormonproblem? Låt din karl ta tag i höfterna, ge dig favoritpizzan och ditt favoritgodis så är det väl lugnt sen inom 10 min? Vafan är problemet fruntimmer? Låt din karl hjälpa dig, dina hundar, ellen är skitbra osv osv vafan sluta gnäll och var tacksam istället. Jag hade gjort vafan som helst för 1% av vafan du har. Jävla gnällkärringar, okej jag faaaattar det är asjobbigt för dig, gravid osv menne.. litet tips.. SÄTT DIG INTE I EN JÄVLA HELIKOPTER DÅ FÖR INSTAGRAM LIKES. ÅHHHHH fruntimmer ni asså varför bryr jag mig. Kjaaamiz.

    mars 12, 2018 at 3:13 e m Svara
  • Jonna

    Tar hårt på er?? Fattar han inte att det handlar om dina hormoner kommer han och ni få det tufft när bebisen kommit.

    mars 12, 2018 at 3:16 e m Svara
    • Isabelle

      Märklig kommentar måste jag säga… är man första gångs förälder så är ALLTING nytt, det går inte alltid att förbereda sig för hur allt ska tänkas och kännas. Många gånger tror jag att det är väldigt svårt att vara partnern, den som står bredvid… för man är med i graviditeten men ändå inte lixom.. det är väl ingen som mår bra av diverse utbrott, varken den som får dem eller den som blir utsatt, sen får man ju försöka göra det bästa av situationen så klart.

      Jag hoppas att det kommer att bli lite lugnare i kroppen för dig Ellinor, ju längre graviditeten fortlöper. Jag är gravid nu v31 med mitt andra barn och vet precis vad du går igenom ❤️

      mars 12, 2018 at 4:34 e m Svara
  • Carro

    Här har du en som verkligen förstår dig.. dock är det lite annorlunda, jag har adhd och fick sluta med mina mediciner så mkt beror på att jag inte får ta medicinen oxå.

    Men jag förstår dig verkligen och det är inte kul…
    jag är i v 28 nu och för mig har det stabiliserats lite, så förhoppningsvis blir det bättre senare <3

    mars 12, 2018 at 3:40 e m Svara
  • Felicia

    Jag förstår dig precis! Är själv gravid nu med tvillingar i v 23. Har varit ett rent helvete från start & förmodligen inte lätt för min sambo.. men han är förstående & lugnet själv.

    Fullt normalt att inte alls känna igen sig själv och bli nedstämd, arg, ledsen, glad om vartannat (även om man kan känna sig jätte misslyckad som inte är världens lyckligaste hela tiden som gravid) Mitt tips är att bara låta alla känslor komma & prata med människor som förstår vad du går igenom. Lyssna inte på dem som går till attack eller som är negativa & själva inte varit/är gravida !! Finns dessutom flera mammagrupper etc. Kämpa på. 🙂👍

    mars 12, 2018 at 4:15 e m Svara
  • Ellie

    Jag själv är gravid i vecka 17 nu. Jag var arg i början, det var skitjobbigt men sen fick jag extremt graviditetsillamående så låg bara i sängen och fick åka in för dropp och så.

    Jag tänker dock att du kanske ska ta upp detta med din barnmorska om du inte redan gjort det? Min barnmorska sa till mig första besöket att det är viktigt att jag säger om jag mår dåligt så de kan hjälpa en kanske med psykologbesök och i vissa fall antidepressiva mediciner (hon sa att det inte finns några risker för fostret, sen får ju alla avgöra själva om de vill ta medicin). Men tycker det är bra att fråga barnmorskan i alla fall.

    Annars har jag inget tips mer än att det finna så mycket graviditetskrämpor, vissa får väldigt svåra och vissa lätta. Orättvist kan kännas men du är inte ensam i alla fall. Det märkte jag när jag började googla om extremt illamående som inte går över efter vecka 12 och är dygnet runt. Det var ändå skönt och veta att man inte är ensam.

    Hoppas du slipper vara arg och ledsen hela graviditeten <3

    mars 12, 2018 at 4:38 e m Svara
  • Anna-fia Jarstig

    Har börjat följa dig för vi är på samma ställe i denna gravidresa. Veckorna går så sakta såhär i början visst. Haha. Första för mig också. Ville bara skriva då jag läste om ditt humör att jag har också en sambo som får ta RÄTT mycket skit haha. Men jag säger ju alltid förlåt och han säger att han förstår och blabla men ändå detta ständigt dåliga samvete. Bryter ihop för inget. Han skulle köpa hämtburgare till oss här om kvällen men glömde pommesen. Jag grät! Haha! Så mycket. Det är såååå larvigt. Grät tills det blev utblandat med skratt för man FATTAR JU hur larvig man är.. jaja. Ville mest säga att du är långt ifrån ensam i denna gravidhumörstorm. Den är himla härlig och underbart såklart (!!!) men man har svårt att anpassa sig efter sin nya hormon-dos. Haha. Bra att veta om att man ÄR larvig ibland nog så att man kan prata om det med de som får stå ut med en. Hehe. Nu kör vi vidare! Woopwoop! 🤰🏼

    mars 12, 2018 at 4:57 e m Svara
  • Jennie

    Gilla läget, annars kommer ni få det tufft! Jag är i vecka 37 nu och har haft exakt samma känslomässiga berg- och dalbana och min man har fått agera soptunna kan jag lova. Men det enda han säger är att jag har skött mig så otroligt bra, varit stark och att han är så stolt över mig!
    Om inte Jimmy kan acceptera dina gravidhormoner och att det skulle tära på er låter inte sunt någonstans! Det kommer lixom inte bli lättare ju längre graviditeten går ❤️

    mars 12, 2018 at 6:40 e m Svara
  • Sara

    Du är inte ensam om dessa hormoner vill jag lova 😂 När jag var gravid fick jag ett utbrott på min sambo när han hade handlat (det var viktigt att han skulle följa min lista jag hade skrivit haha) och kom hem med ett storpack toapapper utöver listan, och jag lackade ur totalt för att jag i mitt huvud hade planerat att vi skulle köpa det nästa vecka för då hade jag sett att det minsann skulle vara 20:- rabatt på det (1. varför bry sig om 20 spänn HAHA, 2. varför ”planera” att köpa toapapper, behövs det så köper man ju det på en gång?) så jag frågade vart han hade kvittot och sa att jag skulle tvinga honom att lämna tillbaka det. Han hade såklart slängt kvittot och då bröt jag ihop totalt, vrålade åt honom och drämde igen badrumsdörren och stängde in mig och grinade där 😂 Garvar så mycket åt denna händelse i efterhand, hahahaha herregud vad störd man var många gånger 😂😂😂

    mars 12, 2018 at 7:33 e m Svara
  • Deina

    Är inte gravid men vet hur det känns när hormoner spökar och gör en till en helt annan person då jag hade rejäla humörsvängningar när jag gick på mellanpiller. Men du borde prata med din mamma. Hon kanske gick igenom samma sak med dig, det vet man aldrig. Om inte så är hon nog otroligt bra på att lyssna och då kan du ju alltid lätta ditt hjärta till henne. Brukar kännas bra.

    mars 12, 2018 at 10:28 e m Svara
  • Karin.

    Du är inte ensam! (Och inte jag heller tydligen!) Missförstå mig rätt när jag skriver att det är skönt att läsa ditt inlägg och ovanstående kommentarer. Hormoner är inte att leka med!
    Dessutom genomgår man en extrem livsförändring (förändringar!) och bara den vetskapen och tillhörande tankar tär ju mycket på en och kan skapa stress och dåligt samvete.

    Jag går in i vecka 26 imorgon och har mått skit (framförallt psykiskt) hela graviditeten. Innan jag blev gravid åt jag ångestdämpande men slutade tvärt. Har inte tagit upp detta med min BM och nu när det är så ”kort” tid kvar tänker jag att det är onödigt att börja medicinera. Förhoppningsvis underlättar allt sen när snön försvinner och våren tittar fram! Observera att detta inte är ett tips.. Tvärtom skulle jag ge rådet att ventilera detta hos er barnmorska. Anledningen till att jag inte gjort det är för att redan vid inskrivningen i vecka 8 ”viftade” hon bort ämnet psykisk ohälsa så sen dess har jag inte velat/orkat/haft lust att ta upp det..
    Känns väldigt dumt så här i efterhand. Jag tänker varje dag att jag ska lyfta telefonen och ringa dit, men än har det inte hänt.. Känner dock att det måste ske innan förlossningen så att de är beredda på att jag kan få en förlossningsdepression. Jag har nämligen fått för mig att måendet under graviditeten kan hänga ihop med hur man kommer må efteråt. Men det kan vara HELT fel. Hoppas det iallafall 😉

    Hoppas du (och ni andra) mår bättre snart 🙂 Kan trösta med att det faktiskt har känts bättre efter v.20. Då är man inne på ”rätt” halva av graviditeten vilket gör en lite mer harmonisk – och man börjar faktiskt se mållinjen!
    Tänk vad mysigt det ska bli sen med en liten bebis <3 Och det tycker ju pappan också! Tror de kommer glömma bort alla våra konstiga utbrott sen, haha! Har själv tjurat för att löken är felhackad, att han har köpt något som i affären bredvid har varit på kampanjpris, kastat sönder dyra kaffekoppar etc etc. Det är säkert skitjobbigt för ens partner – men det är inte jättekul för en själv heller. Det viktigaste är nog att man kan be om ursäkt och prata om det. Jag tycker det är viktigt att berätta för min partner att jag är väl medveten om att mina handlingar är oacceptabla, barnsliga, överdrivna och helt ologiska – men att det liksom svämmar över just när det sker. Tror de hade varit mer oroliga om man faktiskt hade blivit permanent personlighetsförändrad och tycker att det solklart att man ska få kasta sönder finporslinet 😉

    Lycka till nu alla starka fina fantastiska mammor! <3

    ..Slut på novellen 😉

    mars 13, 2018 at 1:37 e m Svara
  • Jonna

    Fast jo jag var också arg och mina hormorner spelade spratt på mig. Men inte så att det ”tog på oss”. Killen skojade lite tillbaka och förstod alltid varför det kunde bli så med mitt humör. Förstår inte din kille det o ”det tar på honom” råder jag er att få en starkare djupare relation tillvarandra.

    mars 13, 2018 at 1:53 e m Svara
  • E.K

    Åhhh jag visste väl jag läst om detta i din blogg! Är i exakt samma sits och känner mig nästan desperat efter en bättring

    . Går in i v 11 på ons och jag får sånna hormonpsykbryt delux. Det du skriver hade kunnat komma från mig själv då jag kan reagera på exakt samma sätt och känner likadant. Har det blivit bättre för dig nu längre in i graviditeten? Jag bara ber för att hormonerna ska stabiliseras snart så jag kan sluta må såhär dåligt. Tror min sambo ber för samma sak då den stackarn får stå ut med mitt gnäll och plötsliga aggressioner för att jag t.ex inte får maten lagad som jag vill, haha. Usch! Jag vet att man som ej gravid eller om man som gravid inte har samma problem säkert kan tänka att man borde kunna ”skärpa sig” men hur mycket jag än tänker att jag ska sluta bli arg eller irriterad utan riktig anledning så är det som att det är en annan kraft som tar över min kropp de stunderna, för att jag sedan ska bli superledsen över hur jag betett mig.

    Du är så vacker, önskar er all lycka i ert framtida familjeliv!

    april 30, 2018 at 8:20 e m Svara

Leave a Comment