VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

ÖVA MED BARNVAGNEN

Igår var jag ute på en liten promenad runt i området. Jag bestämde mig i sista sekunden att ta med mig barnvagnen för att öva och känna hur det känns att gå runt med vagnen. Jag blev så positivt överraskad, det var så himla mysigt!

När alla bilar åkte förbi så kände jag mig stolt, på ett sett som jag inte gjort innan. Det låg ju inget annat en en filt i vagnen och det är ju inte mycket att vara stolt över. Haha.

Nej nu känner jag mig redo, redo att få bära min son på utsidan och inte i mig.

Kram. Vecka 38.

b1 b2

Kommentera

Annons

JAG ÄR RÄDD FÖR FÖRLOSSNINGSDEPRESSION

Jag är rädd för förlossningsdepression.

Jag måste erkänna för er att jag är rädd för att få en förlossningsdepression. Jag har haft depression innan, i mina tidigare år. Jag är en väldigt känslig tjej som har nära till alla känslor. Jag kan väldigt ofta överannalysera mina egna känslor. Jag har så sjukt svårt att hantera hormonerna redan nu och många säger att det blir dubbelt så illa efter förlossningen. Detta gör att jag känner mig som en tjej som får depression efter förlossningen. Jag kan ha helt fel och kanske vara lite väl fördomsfull mot vilken ”typ” det är som får just depression. (Det är inte meningen att någon ska ta illa upp, så snälla gör inte det).

Jag vet att vi klarar av allt, vi kvinnor är starka. Jag kommer också klara av vad som helst som kommer i min väg, men jag är fortfarande lite rädd.

Är det någon som har fått detta och kan berätta hur det var? Hur ”tar man sig ur” det? Hur länge kände ni er deprimerade osv?

Massa kramar!

Kommentera (3)

Annons

Prestationsångest

Hej alla fina, för mig är det snarare godmorgon alla fina. Jag vaknade för ca 10 minuter sen. Alltså runt kl 12. Helt utslagen och trött. Jag vet ju att det är viktigt att vila och sova när man är höggravid. Men något i min kropp får sån ångest av att vakna så sent. Jag känner mig dålig och opruduktiv när jag inte vaknar innan kl 09 typ.

Har ni också så eller är det jag som har helt skev sätt att känna? Jag skaverkligen försöka att slappna av och inte stressa över mina sovtider.

Kommentera

Annons

Gipsa magen

Hej alla fina!

Idag har jag gjort en as cool grej som att gipsa av magen. Det är vecka 37 och det kändes som om det var dax nu. Jag köpte två förpackningar med gips på Apoteket och tog hjälp av min vän Jaquline som jobbar inom vård på en ”gipsavdelning”. Hur bra?

Magen blev bättre än vad jag hade förväntat mig, men jag vill vänta lite med att visa resultatet då jag vill ”pimpA” den först!

Kommentera

Annons

Så har mina ätstörningar påverkat mig i graviditeten

Som några av er vet så har jag haft ätstörningar under mina unga år. Jag blev sjuk vid 13 års ålder, pga att jag hatade mig själv efter all mobbning och utanförskap jag fick uppleva. Min sjukdom, psoriasis har en stor roll i varför jag blev mobbad och även hatade mig själv.

Jag led inte av anorexia eller bulemi. Jag såg inte mig själv som tjock och jag spydde inte efter att jag ätit. Jag valde bara att inte äta alls pga att jag ville att jag själv skulle lida, jag tyckte att jag förtjänade att må dåligt. Jag ville må dåligt och på något sätt så fick det mig att bli tillfredsställd ju sämre jag mådde. Det var också därför det var så svårt för mig att sluta med detta beteende.

I ett års tid gick jag runt utan att äta alls, eller åtminstone minimalt lite. Jag var inte mer än ben, jag hade ingen energi och kunde inte göra mycket om dagarna. Jag fick gå på massvis med samtal med bl.a. socialen, BUP och regelbundna besök på sjukhuset. Jag var helt förstörd.

Jag kom till en punkt där läkaren allvarligt berättade för mig att jag snart kommer att dö om inte jag börjar äta, att min kropp inte kommer att orka med det här länge till.

Då blev jag nog rädd och insåg att jag inte var redo att försvinna från denna jord. Jag såg hur min mamma och pappa blev påverkade och jag tog första steget till att bli frisk. Jag bestämde mig för att sätta stopp för detta beteende. Det var då jag började äta igen, sakta men säkert.

Efter en sån grej så är vikten och viktuppgången en stor förändring och inte alltid så lätt att acceptera. Då skapades ett osunt sätt för mig att se min kropp.

Sedan jag gick in i modellandet så har jag fått höra att jag är för tjock och måste gå ner, i know, helt sjukt, men det är så det är. Nu har jag lämnat modellandet pga den anledningen -osunda ideal som jag inte kan stå för.

Idag känner jag mig frisk men självklart kan de komma dumma tankar eftersom mer än halva mitt liv har bestått av hets kring min kropp. Det är något som är svårt att bara koppla bort. Men jag vet vilka tankar som är rätt och fel, därför kan jag lättare kasta bort dom tankar som inte gör mig någon nytta.

Men nu vill jag svara på en fråga som många av er har ställt. Har viktuppgången i graviditeten påverkat mig? Med tanke på min tidiga osunda relation till mat?

Jag skulle ljuga för er om jag svarar nej på den frågan. Det har varit kämpigt till och från under graviditeten. Jag har kollat mig själv i spegeln och varit obekväm med att min kropp har förändrats så snabbt. Jag är inte van med att inte kunna sätta på mig mina kläder eller att ha en mage som är ivägen för det mesta. Självklart förstår jag att detta är pga att jag är gravid och har ett barn i magen, vilket är helt magiskt. Men det är faktiskt helt okej att som gravid tycka att förändringen i kroppen är lite svår att ta in. Jag tror att det är ganska vanligt.

Ju mer tiden går, ju finare tycker jag att jag är. Att vara gravid är något vackert, det är något magiskt och ”heligt”. Det som kommer med en graviditet är inte alltid lätt, men det är otroligt vackert och magiskt. Jag är jätteglad och stolt över min kropp, precis så som den ser ut. Jag känner mig vacker och har inga problem att visa upp den.

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna